Sanna Sandberg

Idag avvarade jag ett par timmar som jag egentligen inte har och följde med Anton och Anabelle på Anabelles skridskodebut.
I början gnällde hon bara om att isen var för hal och fick panik om man inte höll i henne.
En timme senare åkte hon helt själv, ramlade inte alls många gånger och ville inte åka hem.
"Om jag övar mycket kanske jag blir en isprinsessa!"
Ja, det blir du nog mitt hjärta!

Varvar pluggandet med hemmapyssel. En tom köksvägg har fått två vägghyllor med lite allt möjligt på.

Tre ölflaskor från typ stenåldern som jag fyndat i ladugården här hemma (Ja, det är så illa att vi har en ladugård. Den är också från typ stenåldern och rätt förfallen..).
En vit liten hink som jag fyndat hemma hos mamma och tanken är väl att den ska få nån lite julblomma satt i sig nån dag.
En gammal och sliten bricka som jag fyndat hos svärisarna. Funderar på om jag ska fräscha till den med ny vit färg, eller om den ska få vara som den är.
Tre flaskor glögg och en burk med mandel och russin. Både jag och Anton är barnsligt förtjusta i glögg och tar oss en varsin kopp varje kväll såhär års.
Diverse kokböcker.
Stor glasburk som också är fyndad hos svärisarna. För tillfället innehåller den dagsfärsk hemmagjord honungsrostad müsli!
Svärfars hemslungade honung.
Bitsocker. Brunt när man vill lyxa till det och vitt när man inte vill lyxa.
Muggar från Indiska.

Låt de sista 13 veckorna gå fort nu, så jag kan få ut ungen och hinna bli snygg igen innan det blir sommar!

99 kvar till beräknad förlossning idag. Tvåsiffrigt alltså. Snart dags!
Jag mår bra bortsett från ryggvärken som blir värre och värre för varje dag.
(Igår dammsög jag och sen kunde jag inte gå på resten av dagen. Pensionärsvarning?!)
Just nu känns det som att det bara är en tidsfråga när jag måste rota fram kryckorna ur förrådet..

Förra veckans och veckans mage:

Det blir verkligen inte mycket tid över till den här stackars bloggen. Nu har jag i alla fall lyckats sätta mig ner i köket en stund och varvar ner med en kopp rooibos innan jag fortsätter med mitt hektiska liv.
Idag har jag redan hunnit med utvecklingssamtal på dagis, disk och första omgången tvätt är igång. Städryck av huset som ser ut att ha haft besök av en virvelvind, PLUGG MED STORA BOKSTÄVER, handla och matlagning står kvar på dagens att göra lista..
(Och ja, jag vet att jag har en man som KAN hjälpa mig, men jag är (tyvärr) sån att jag måste få göra saker och ting på mitt sätt, annars blir det liksom inte rätt och då gör jag om det själv ändå. Någon som är likadan?)

Förr, innan jag börjde plugga själv, hatade jag när någon av ens vänner menade att de inte kunde vara med på det ena eller det andra, därför att de var tvugna att plugga. "Vadå? Ett par timmar av sitt liv kan man väl avvara? Hur mycket plugg kan man ha? Hon pluggar ju jämt när vi ska göra nåt!" tänkte jag ofta.
Men nu förstår jag. Till 100%. Vissa gånger har jag inte egentligen inte ens tid att sova på natten. Vid vissa tillfällen skulle jag behöva pausa tiden och bara andas lite, men jag fortsätter kämpa. 9 veckor till och sen säger jag upp mig som student i 7 månader innan det är dags igen!

Trots att vi bor i hus, så bor vi inte speciellt stort. Har inte i huvudet exakt hur många kvadratmeter det är, men ungefär 80 skulle jag nog tippa på. Jag ser det som en tvåa. Sovrum (där hela familjen sover), vardagsrum och kök.
Allt som finns på övervåningen är ett pyttelitet rum som är sjukt dåligt isolerat och alltså svinkallt på vinterhalvåret, men någorlunda uppvärmt med elelement. Det rummet är Anabelles lekrum. Resten av övervåningen är vindsutrymme. Mycket vindsutrymme, som ni förstår.
Trappan är en smal spiraltrappa utan ledstång, där Anabelle halkat ett par gånger när hon inte varit försiktig. Hon är dessutom ofta rädd att ens gå upp på övervåningen själv och föredrar att hämta ner de leksaker hon vill leka med till nedervåningen istället.

I förrgår hade jag städdag (jag städar visserligen varje dag, men ändå) och städade på Anabelles rum. Fick även för mig att möblera om lite och Anabelle var med och hjälpte till.
Vi kopplade in den jättetjocka tjock-tvn som stått där uppe ett år utan att bli använd och Anabelle ville såklart sitta däruppe den kvällen och se film, vilket förvånade mig lite, eftersom hon inte brukr våga vara där själv på kvällarna annars.
Innan jag kommer till det jag vill ha sagt ska jag även tillägga att under några månaders tid nu, verkar Anabelle ha kommit in i en period där hon inte kan/vill/vågar (jag vet inte vilket av det) sova själv, utan har kommit och lagt sig mellan mig och Anton varje natt.

Plötsligt igårkväll sa hon till oss när det var dags att komma ner och gå och lägga sig, att hon minsann skulle sova på sitt rum.
"Jo, men visst. Hon kommer få panik." tänkte jag. Dessutom är jag nojig för den där jävla trappen, om hon ramlar i den på natten.
Anton tyckte ändå att vi skulle respektera hennes önskemål och visa henne att vi tror att hon kan, så så blev det.
Jag själv har sovit urdåligt hela natten för att hålla ett öra på henne, men hon verkar ha sovit som en stock.

Jag fattar ingenting. Från att vara fastklistrad vid mig under mitt täcke ena natten till att sova där uppe själv natten därpå? Snart flyttar hon väl hemifrån!
Skämt åsido. Jag är jäkligt nyfiken på orsaken till detta..

Min älskling!

Dagens mage: