Det beräknade förlossningsdatumet är här och än så länge känner jag inga som helst tecken på att det skulle vara på G. Förvärkarna försvinner lika snabbt som de kommer. Sjukt störande. Ena stunden ligger jag med sammandragningar, värk och en rygg som känns som den ska gå av och nästa dag känns det ingenting alls. Idag är en sån dag. Som inte känns, alltså.
Jaja, än så länge har han ju drygt 12 timmar på sig att hitta ut, så nu när jag tagit sovmorgon till kl 11 och känner mig utvilad, ätit en riktigt fet frukost och har fyllt på energidepåerna ska jag ge mig på att storstäda huset. Om värkarna inte kommer igång då så har vi i alla fall ett rent hus?
Sitter ensam hemma med skräckblandad förtjusning och skvätter några tårar till "En unge i minuten", hur löjlig som helst egentligen.
Inser att det kanske är dags att packa färdigt väskan som ska med när det blir dags att åka iväg?
För övrigt ska vi på barnmorskebesök i eftermiddag. Hoppades ju att jag inte skulle hinna dit idag..
Förvärkarna is back sedan igårkväll och jag har till och med vaknat flertalet gånger inatt av smärta.
"Är han på väg ut nu?!" frågade Anton som låg vaken och såg på film, men nej. Det var ändå inte DEN känslan.
Nu har jag legat vaken sen 6.30 och är för pigg för att somna om. Mina tvångstankar om städning är med mig denna morgon igen, efter att ha lyst med sin frånvaro ett tag, så jag ska nog passa på och kliva upp och piffa till huset lite medan Anton och Anabelle fortfarande sover (och medan jag fortfarande känner mig pigg).
5 dagar kvar tillberäknat nu (helt sjukt att det nu går att räkna ner på en hand), fast jag hoppas efter nattensom varitatt det kanske kan bli någon dag tidigare (önsketänk!).
En vecka kvar till beräknad förlossning idag. En vecka som visserligen lika gärna kan vara en dag som tre veckor, men ändå. En vecka har aldrig känts så långt borta som den gör just nu. Det känns liksom som att det är flera månader kvar. Jag känner mig inte riktigt mentalt förberedd för förlossningen. Tror faktiskt inte att jag kommer bli det förrän det sätter igång heller. Jag går mest runt och är irriterad hela tiden och mitt sällskap är nog inte det roligaste. Snälla kom ut nu, så vi kan få det överstökat och jag får bli människa igen!
Guuuuuud, vad jag saknar sommaren och att kunna sätta på mig vilka kläder jag vill (utan att det stramar åt, inte går att dra upp, inte går att dra ner eller bara inte går alls)!
Jag vill sätta på mig fina skor (klackar går inte ens att tänka på längre, rygghelvete!) och gå på torr, rensopad asfalt med solglasögon på näsan och bara slippa alla tjocka vinterkläder.
Vill sätta mig under solen, på en filt i gräset, med en glass och känna gräset kittlas under fötterna..
Nu händer det fasen i mig ingenting längre. Känns som att det är färdigbakat i magen nu och det enda vi gör är att gå och vänta.. och vänta. Försökte jämföra dagens mage med förra veckans med förhoppningen om att den åtminstone ha sjunkit lite, men tråkigt nog ser jag faktiskt ingen skillnad..
Anabelle vaknade supertidigt idag, tror fasen inte ens att klockan var 8. Slog på Barnkanalen åt henne och gick och lade mig en stund igen.
Sen dukade jag fram brakfrukost. Anton äter aldrig frukost med oss på vardagarna eftersom han äter det i skolan, så därför blir det lite extra mys med just frukost på helgerna!
Jag gör ofta misstaget numera att äta liiite för mycket än vad som får plats i den lilla yta min magsäck har kvar, så jag blev såklart illamående och blev tvungen att gå och lägga mig igen. Märkte knappt att Anton försvann iväg för att spela fotboll ett par timmar, för när jag vaknade hade Anabelle lagt sig och somnat bredvid mig och Anton var hemma igen och hade somnat i soffan framför Alpin VM. Då var klockan närmare 15 och jag fick lite småångest över att ha sovit bort halva dagen. Väckte Anton och vi har faktiskt varit riktigt duktiga idag. Tvättat 3 maskiner tvätt, diskat 2 stora omgångar disk och plockat i ordning på alla saker som låg öööverallt!
Nu sitter vi och myser i soffan med massa tända ljus och filmen UPP på TVn.
Alltså.. Förvärkarna jag hade för två veckor sedan, ba' försvann?!
Sjukt störande. Jag byggde typ upp värsta förhoppningarna om att det började hända grejer, men nej. Otroligt irriterande.
Däremot har jag sen i eftermiddags haft en mycket konstig känsla i kroppen. Vet inte hur jag ska förklara, men typ rastlös fast jag är superseg. Konstigt bara. Resfeber kanske man skulle kunna jämföra med? Och med risk att bli för detaljerad, även mer ont än vanligt i musslan. Om ni vill veta, alltså.
Anabelle har smittat mig med en ny förkylning också. Tack för den, liksom. Andra förkylningen på en månad. Den här gången är den inte alls lika hemsk som den förra, som tur är. Då hade jag typ dödsångest.
Nu kan det ju vara så illa att min konstiga känsla beror på förkylningen, men jag vill inbilla mig att det inte är det.
Det är konstigt egentligen hur man går och längtar efter något som gör så ont. Jag vet ju att när jag väl ligger där och kalvar kommer jag tänka att jag hellre är gravid resten av mitt liv än att klämma ut ungen..
Det sjuka är att det förmodligen är helt fel dag man räknar ner till.
Besvikelsen som kommer uppstå när den 28:e har passerat och pojkspolingen fortfarande inte är ute..
Det vart inte så mycket gjort igår ändå. Jag skulle vilja påstå att jag var lat, men egentligen är nog utmattad ett mer passande ord. Mest fysiskt, men även mentalt.
Jag slapp göra semlor också. Anton kom hem med 2 stycken (Anabelle gillar inte semlor, så hon hade fått kakor istället) från Jeremiabageriet i Wadköping. Jag upptäckte deras semlor förra året och de är som sända från himlen! Jag hatar mandelmassa i vanliga fall, men deras är fantastisk. Mycket annat gott har de på det där lilla bageriet också, så det är verkligen något jag rekommenderar!
Idag har jag och Anabelle hittat till civilisationen och häckar hos mamma. Jag har lite symaskinspyssel att ta itu med och måste låna mammas symaskin, eftersom min trogna maskin plötsligt gick sönder i höstas.. Buhu.
Får se om jag finner energi till det under dagen.
Hela gårdagen låg jag i sängen med sprängande huvudvärk. Som tur var underhöll Anabelle sig själv så gott som hela tiden och kom och kramades ibland, så att jag kunde ligga kvar.
Idag har jag i alla fall varit uppe och gjort Anabelle iordning för dagis, så att Anton kunde köra i väg henne dit innan han började skolan, men har säckat ihop igen i soffan framför Nyhetsmorgon.
Måste nog kliva upp och peta i mig nån form av frukost och lite städning skulle faktiskt inte sitta fel.
Jag har lite smått börjat få tvångstankar om att det måste vara superstädat hemma hela tiden, IFALL vi när som helst måste åka in till förlossningen. Man vill ju inte gärna komma tillbaka till ett ostädat hem liksom.
Det är som sagt mycket som ska göras, men orken räcker inte riktigt till. Bara att dammsuga lite brukar resultera i sängposition resten av dagen.
Och fettisdagen till ära planerar jag att göra semlor idag. Det gäller liksom att vara strategisk och göra det minst ansträngande först och spara det jobbigaste till sist. Då kan man gå och dö i sängen sen, utan dåligt samvete.
Måste också dela med mig av Anabelles kloka ord:
"Mamma, varför dansar du inte balett?"
"Nej, jag vet inte. Varför skulle jag göra det?"
"För du är så vacker!"
Sen funderade hon en liten stund och sa:
"Fast det är nog bäst att du inte dansar balett, för du har ju så ont i ryggen och det blir nog värre då.."
Eftersom klockan i skrivande stund har passerat midnatt är det nu 19 dagar kvar tilll beräknad förlossning. Det är rätt galet egentligen. Känns inte som så länge sen som jag sa till Anton: "Nu är det bara 150 dagar kvar".
19 dagar alltså. Jeez.
Som sjuksköterskestudent tror jag för mycket på biologin än att låta mig luras av alla möjliga huskurer som sägs sätta igång en förlossning. Som att tvätta fönster till exempel. Vad är det för stolle som har kommit på det? Nån tvättade fönster och förlossningen satte igång. Okej, det kan jag ta. Men alla andra tusentals kvinnor som tvättat fönster och förlossningen inte satt igång då..? De räknas inte eller?
Nej, så här blir det fasen inga fönster tvättade (även fast det verkligen skulle behövas!). Jag tänker inte anstränga mig i onödan. Det bästa är nog som jag tidigare nämnt att bara försöka fördriva tiden helt enkelt.
Igår var jag på återbesök hos specialistmödravården på sjukhuset för ett nytt tillväxtultraljud. Den här gången beräknades ungen ligga på -12,7% av förväntad vikt, vilket ligger inom normalvärdena, så inget nytt återbesök behövde bokas! 2587 gram uppskattade de honom till.
I förmiddags var jag på besök hos barnmorskan på vårdcentralen. Sammanfattade graviditeten i min journal och allt (eller ja, blodtryck och bebisens hjärtljud var det enda hon kollade) såg bra ut och hon konstaterade också efter sitt klämmande på magen att skrutten verkligen inte är storväxt. Bara skönt tänker jag. Kanske han slinker ut som ett bananskal (I wish..)?
Kan ha varit sista besöket hos henne idag, då jag fick nästa tid 2 dagar innan beräknat. Om jag kunde bestämma skulle snoppis redan vara ute då. Vi får väl se hur det blir med den saken.
Kom på nu att jag inte vägt mig på länge. Måste göras. Och några magbilder har inte heller blivit tagna på länge. Det ska jag också fixa. Det är ingen ordning på mig numera..
De senaste dagarna har jag varit på så sjukt dåligt humör. En riktig bitterfitta liksom. Jag har betett mig allmänt drygt (mer än jag brukar då alltså) och ibland till och med nästan varit elak(?!). Jag tar åt mig av allt och tjafsar gärna om det mesta.
Det här gör jag förstås inte med vilje, men tror att det beror på att jag är så sjukt jävla trött på mitt tillstånd just nu. Jag vet att jag har sagt det här förut, och att det inte riktigt blev så, men nu menar jag det från djupet av mitt hjärta; aldrig mer gravid i hela mitt liv!
Anton vill gärna ha minst 3 barn och jag kan säga att vårt eventuella 3:e barn kommer i så fall vara i form av en hund (eller nåt annat på 4 ben, men ALDRIG en människa!).
Nu ska jag trotsa allt vad foglossning, trötthet och andra graviditetskrämpor heter och planera de kommande 3 veckorna med så många altiviteter som möjligt för att få tiden att gå.
Och fan ta det lilla arma barnet om han blir sen.. Jaja, i värsta fall har jag ju morfin i medicinskåpet och ett antal slöa IKEA-knivar i köket. Om man skulle bli tvungen att göra jobbet själv, så att säga.
Idag har jag varit vaken sen klockan 7. Blev väckt av Antons alarm som låter som ett jävla krigslarm, men inte fan vaknar han för det, utan det är ändå alltid jag som får förbli vaken och försöka få honom att kliva upp i 1-1,5 timme.. Ibland känns det som att jag redan har 2 barn. Anabelle på 4 år och Anton på ungefär 15.
Jag är lite extra lam idag dessutom. Ingen ställning är direkt bekväm och varenda rörelse för med sig ett svärord. Ryggvärk Special Edition från gårdagen, då jag skuttade runt bra mycket mer än jag orkade och borde gjort med barnen på gymnastiken vi är ledare för. Kan inte göra annat än att skylla mig själv.
Ska försöka kräla mig fram till medicinskåpet och knapra ett par Alvedon och hoppas på förbättring. Helgens diskberg och chipssmulor på golvet ger mig ångest.
Jag minns typ inte ens hur det känns att inte ha några krämpor. Om jag blir av med dem efter förlossningen ska jag nog bli religiös!
Sanna är mitt namn och det här är min blogg. Jag pluggar till sjuksköterska på Örebro Universitet. Det är lite svettigt, eftersom jag även är morsa till Anabelle 5 år och Wilton 1 år. De är inte precis Guds små änglabarn som bara sitter och ser söta ut jämt, ska ni veta! (fast söta är de ju, såklart)
Här skriver jag om mina tankar och min vardag, så det blir en del barnsnack, plugg, och lite pyssel och inredning kan också dyka upp när tid för sånt finns.
