Sanna Sandberg

Förvärkar delux sedan igår kväll. Jag kan inte låta bli att hoppas på att ungen bestämmer sig för att komma ut väldigt snart, trot att han kanske skulle behöva lägga på sig lite mer först..

- Ljudvolymen på min egen andning.
Jag andas så sjukt högt numera så jag stör mig själv. Jobbigt.

- Att inte veta om jag är godkänd i höstterminens sista kurs.
Omtentan är 9:e mars och det känns inte som att det kommer vara läge att närvara då..

- Att majoriteten av det här landets miljonvinstvinnare verkar vara förvirrade pensionärer utan uppfattning om pengars värde.
En gammal dam som vann över 9 miljoner på Postkodlotteriet skulle köpa ett nytt köksbord (?!) och en farbror skulle göra en resa till Säffle för att ta en kopp kaffe (?!).
Total waste of money säger jag. Ge dom till oss som är i bättre behov istället!

- Att jag har tänkt göra massor, men ligger som en medvetslös späckhuggare i soffan eller sängen större delen av tiden.
Trappen skulle målas och tapetseras, massa symaskinspyssel står på listan, lite målning, lite skruvning, lite shopping och lite socialt umgänge. Men nej. Jag ligger här och är halvdöd.

Jag börjar äntligen friskna till och känna mig mänsklig igen!
Jag har däremot fortfarande ingen energi till någonting, vilket är rätt tråkigt, eftersom jag hade sett framemot att göra en hel del saker den här sista månaden innan förlossningen.
Antar att jag inte precis kommer att bli piggare heller. (Behöver jag nämna en gång till hur mycket jag hatar att vara gravid?!)

Ska försöka samla ihop lite kraft till att åtminstone orka ta tag i diskberget i köket och hänga lite tvätt. Efter det kommer jag ligga stendöd igen. Kanske ska skicka iväg Anton och köpa pizza? För någon matlagning, det blir det inte idag!

Gårdagens barnmorskebesök visade att magen bara växt en centimeter de senaste 6 veckorna och att SF-kurvan planat ut till ett rakt streck.
Därför blev jag ivägskickad till specialist mödravården på USÖ imorse för att göra ett tillväxtultraljud. Tydligen så ligger pojksnoppen -16% under förväntad vikt, så vi ska tillbaka om 2 veckor igen och se om han växer ikapp det.
Allt annat såg däremot bra ut, så jag känner mig inte speciellt orolig!

Det är livat hos oss kl 4 på natten.
Jag väcker mig själv med hostattack. När den äntligen är över inser jag att Anton ligger och snarkar för en hel armé. Petar lite på honom, han blir tyst. Kaninhelvetet börjar stampa. Försöker stå ut, går inte, kanin får en bit knäckebröd och blir tyst.
Frid och fröjd igen. Trodde jag. Ungen i magen får hicka..

Magen har bara växt i cm den senaste månaden, SKÖNT!
Mindre skönt är att jag de senaste 11 dagarna varit supersjuk och jag blir inte bättre. Snarare sämre.
Huvudvärk, feber, svidande ögon, 5 liter snor/timme, hosta så lungorna snart ligger på golvet, muskelvärk, frossa och lite kräk. Dessutom känns det som jag blivit påsatt av en val tack vare foglossningen.
Tenta om 2 dagar också. Kanske ska ge upp?

Åttonde månaden nu och jag börjar känna mig riktigt rörelsehindrad. Anstränger mig för att gå rakt och inte vagga fram som en pingvin. Foglossning from hell och magen spänner och sträcker så jag tror jag spricker när som helst. Ungen har typ DAMP/ADHD eller nåt och försöker ta livet av mig inifrån tror jag.
Jag förstår verkligen inte hur man kan tycka att graviditet kan vara något underbart och hur många mammor kan säga att de "saknar den mysiga magen". Jag längtar efter min vanliga kropp och såna simpla grejer som att ta på sig ett par skor på ett sätt som anses vara normalt.
8 veckor kvar, håll ut Sanna!

När det gäller graviditeter och bebisar har folk ofta sina egna bestämda uppfattningar och åsikter om hur saker och ting ska vara och hur man ska bete sig, och det får man självklart ha. Däremot saknar många människor respekt för andras åsikter och det är där min sko klämmer.
Ämnet amning skulle jag kunna debattera i timmar om.
Det är sån hets kring amning bland barnmorskemottagningar, barnvårdcentraler och sjukhus. AMMA, AMMA, AMMA!!! Till och med i samhället ibland, kan jag tycka.
Jag har inte riktigt börjat reflektera över saken förrän nu den senaste tiden.

När jag väntade Anabelle blev jag överöst med information om amning, hur mysigt det skulle vara, hur viktigt det var och så vidare. Jag kunde redan då ändå på något sätt känna att det inte var något för mig, men jag fick aldrig någon som helst information om andra alternativ och jag var för feg för att fråga. Hetsen kring amning fick mig nog att känna att om jag inte ammade skulle jag vara en dålig mamma.

Väl på förlossningen, när Anabelle var ute, slets mina bröst fram av barnmorskan och jag jag minns fortfarande hur olustig jag tyckte amningen var. Det var en riktigt obehaglig känsla, vilket jag också tror att Anabelle kände av att jag upplevde, då hon ofta var orolig när hon åt.
Jag vet att jag påpekade dessa känslor redan på BB, men "det blir bättre" var allt jag fick till svar. Fortfarande fick jag ingen som helst information om alternativ och jag kände mig tvungen att amma fast jag nog egentligen inte ville. "Annars var man ju en dålig mamma".

Efter 2 månader gav jag upp. Det hade inte blivit bättre, som de på BB sa att det skulle bli och Anabelle var fortfarande ofta orolig när jag ammade henne. Förmodligen för att jag inte var avslappnad
Jag började flaskmata henne med modersmjölksersättning, utan någon som helst rådgivning av barnvårdcentralen (där jag förmodligen inte fått det stöd, tips och råd jag behövde i vilket fall) vilket gick hur bra som helst. Det var nog bland de bästa beslut jag tagit. Allting blev så mycket bättre. Äntligen kunde jag uppleva den där harmonin vid matning som barnmorskan hade pratat om (visserligen syftade hon på amning) och ibland var det faktiskt riktigt mysigt! Dessutom kunde jag äntligen avlasta mig (speciellt på nätterna) genom att Anton kunde sköta matning han också.

Men det är som sagt inte förrän nu som jag egentligen har insett allt det här och hur jag kände då.
Min nuvarande barnmorska predikar enbart amning, men när jag säger att jag inte vill amma och ifrågasätter henne om varför det inte finns information och broschyrer att tillgå om flaskmatning och modersmjölkersättning på samma sätt som om amning, svarar hon bara att hon förstår vad jag menar, men att hon måste informera mig om amningen. Hade det inte varit bättre om hennes "måste" hade varit att råda och stöda blivande föräldrar enligt hur de ändå uttrycker att de vill ha det. Jag menar, hon vet ju att jag har barn sedan tidigare. Jag har hört allt det där som hon "måste"säga om amning förut.
Den lilla information som finns om att inte amma på nätet och i mycket få broschyrer, ser i princip ut såhär: "En del mammor kan av medicinska skäl inte amma. Vi vet att det känns skämmigt och jobbigt att inte ha den möjligheten, men det är inte ditt fel och du är inte en sämre mamma."
Det är så sjukt! Om man inte kan. Skämmigt?! Varför i hela världen skulle det vara skämmigt?! Men om man helt enkelt bara INTE VILL då? Om jag kan amma, men gör ett aktivt val att välja bort den möjligheten? Är jag en sämre mamma då, eller vad menas?

För att kunna göra ett val måste föräldrar få bli informerade om vilka olika alternativ som finns, även om vårdpersonal personligen kan tycka att det ena är bättre än det andra (för det får de absolut göra, men personliga åsikter ska inte uttryckas på det viset i en professionell roll). Det är en kvinnas rätt att bestämma om hon vill amma eller inte. Det ska inte tas för givet att hon vill det och väljer man att inte amma ska man inte behöva känna skam eller ha skuldkänslor.


Om det skulle vara så att någon som känner likadant skulle råka läsa det här och dessutom orkat läsa ända ner hit, vill jag tipsa om Föreningen Flaskmatning i Sverige, som driver just denna fråga om amning.
http://flaskmatningisverige.se

Det var nog allt.

Jag kan gå upp tidigt på morgonon, det är inga problem. Visserligen måste jag ställa minst 3 och helst 6 larm för att det ska gå, men ändå. Mitt problem är att jag inte gärna skyndar mig.
Om jag ska åka med bussen 7.15, brukar jag gå upp 5.30. Annars hinner jag inte. Jag vill ha tid att sitta ner, att dricka mitt te medan jag funderar på vad jag ska klä på mig, att byta om minst 2 gånger och gärna städa i ordning lite hemma också.
MEN! Vad har hänt under julen?! Jag har försovit mig både igår och idag. Igår sov jag bort hela morgonen och var i skolan lagom till föreläsningen kl 13 och jag har nog aldrig i hela mitt liv varit snabbare ut genom dörren än jag var imorse, då jag lyckats stänga v väckarklockan i sömnen igen och vaknade 20 minuter(!) innan bussen gick. Tror fasen att jag fortfarande hade kuddavtryck i ansiktet när jag klev på bussen.
Provar en gång till imorgon, tredje gången gillt liksom. Då måste jag dessutom hinna med bussen en timme tidigare. Undrar hur det ska gå då?

Helt fantastiskt väder idag. Det är soligt, det blåser inte och snön smälter så att gräset tittar fram. Jag får typ vårkänslor redan, men försöker påminna mig själv om att det bara är januari. Snacka om att jag kommer bli deprimerad när det kommer snöblandat regn senare i veckan och i helgen, enligt väderprognosen..

Jahaja, 2013 alltså.
Jag har inga speciella förväntningar på året, mer än att få mer tid för mina vänner dom tyvärr hamnat långt ner på prioriteringslistan under det gågna året bland annat på grund av allt plugg.
Jag har inte satt några nyårslöften heller. Dels för att man aldrig håller dem och dels för att jag inte vet vad jag skulle lova. Det skulle kanske i så fall vara att just det där med att göra mer tid för det sociala livet. Jag ska nog fasen i mig bli lite av en latte-morsa. Sitta och fika och så med folk typ jämt. Eller, nej. En promenad-morsa. Jag måste ju få bort gravidkilona. Då kan alla som haft som nyårslöfte att börja träna (klassikern, ni vet) hänga på. Två flugor i en smäll liksom; vara social OCH motionera. Hur bra?!

För tillfället har jag så mycket att se framemot, har städat undan allt julpynt bara för att markera att vi är ett steg närmare ljusare och varmare tider.
För det första längtar jag till 18:e januari. Då är jag klar med första terminen på sjuksköterskeprogrammet och går på mammaledighet. Då ska jag måla om trappen hemma och sen får pojksnoppen gärna komma ut fortast möjligt. Som jag nämnt tidigare hatar jag att vara gravid och jag är superless på det nu.
Sen får det gärna bli vår tidigt i år. Jag gillar inte kyla och definitivt inte snö. Speciellt inte när man ska köra runt med bebis och barnvagn. Det är så mycket kläder och det är svårt att ta sig fram.
Och sen, om man får fortsätta önska, så önskar jag mig lite mer sommar än vad vi fick 2012.
Efter sommaren är jag förmodligen less på mammaledigheten (jag är sån, skulle aldrig klara av att vara hemmafru), så då fortsätter jag pluggandet och min väg mot sjuksköterskeyrket.

2013 blir nog ett bra år, let's do this!