Sanna Sandberg

Ja, jag ska vara ärlig och erkänna att de där barnvagnspromenaderna har inte blivit av. Alltså, inte alls. Vårvädret bara försvann och isande snöyrväder tog plats istället, så jag har hållt mig inne så gott det har gått.
MEN! Jag har gått ner 3 kg på en vecka ändå! Bara så ni vet. 6 more to go!

Anabelle har börjat klura en del på döden. Det började med att hon såg ett foto på mig och min mormor och hon ville förstås veta vilka personerna på bilden var. Jag förklarade att det var jag och min mormor som inte finns mer, som är död.
"Är hon i himlen nu?"
Jag tror ju inte själv att man kommer till himlen när man dör, men tänker att det kanske är lättast för en fyraåring att förstå, så jag svarade att det stämmer. Hon är i himlen nu.
Sen undrade hon om jag saknar min mormor. "Ja, jag saknar henne jättemycket. Varje dag."

"Ska du också dö, mamma?"
En sån fråga vill jag ju helst svara nej på. Jag vill inget annat än att säga till min dotter att jag aldrig kommer att dö och att jag alltid kommer att finnas för henne. Men det vore ju att ljuga och med åren skulle hon ju förstå att det inte finns något speciellt med mig som gör mig odödlig. Lika bra att vara ärlig.
"Ja, det kommer jag. Alla dör till slut Anabelle. Man kan inte leva för evigt."
Jag såg paniken som uppstod i henne, så jag fick snabbt tillägga att det är lång tid kvar tills dess. Att mamma och pappa först ska bli gamla och Anabelle kommer hinna bli vuxen.

"Finns det plats för mig också, på ditt och pappas moln?"
Självklart , mitt hjärta! <3


"Men vem ska bo i alla husen, när alla har dött?"
Då fick jag förklara gör henne att det föds ju hela tiden nya människor. Som lillebror. När han växer och blir stor måste han ha ett hus att bo i med sina barn.

"När du dör och kommer till himlen, mamma, då får du träffa din mormor igen. Då behöver du inte sakna henne mer."
Söta barn, du är så klok! <3


Så saknad, älskade mormor!

Härom dagen vägde jag mig och fick lite ångest faktiskt.
Jag ska göra det enkelt för er:
När jag fick veta att jag var gravid: 55 kg (idealvikt)
När jag kom in på förlossningen: 70 kg
Nu: 64 kg (!!!)
Jag har alltså 9 kg att gå ner och målet är såklart att de ska vara borta tills det är dags att börja med sommargarderoben! Så från och med måndag (ny vecka, nya tag liksom) är det minst en ordentlig barnvagnspromenad om dagen som gäller och så är det slut på den fula ovanan jag dragit på mig under graviditeten, att häcka i soffan och äta nåt onyttigt mest hela tiden.
Heja heja mig!

De senaste nätterna har jag drömt konstiga drömmar om sånt som en gång varit och om människor som jag lämnat kvar där i det förflutna. Både bra och dåliga saker. Jag har haft lite svårt att skaka av mig drömmarna eftersom de handlat mycket om sånt som en gång varit känsligt på ett eller annat sätt.. Bestämma träff med drömtydare kanske? Det vore ju nåt!

Och medan jag ändå är inne på att skriva om det förflutna, kan jag också följa strömmen och dra till med en Throwback Thursday!
Tre tjejer spontanåkte till Kalmar en sommar, bodde i en liten bil och njöt av livet!

Har precis klivit på mitt nattskift efter några timmars sömn, så nu är det Antons tur att sova. Vi har fått en sån där bebis som inte gör nåt annat än att sova på dagarna och gärna är vaken på nätterna, förstår ni. Precis som jag misstänkte av att döma hans dygnsrytm i magen.
Imorgon (eller ja, senare idag blir det ju egentligen) ska vi på återbesök på BB (varför heter det återbesök, när vi inte ens har varit inlagda där? Konstigt) och besikta bebisen. Jag tycker att han har blivit lite gul i ögonvitorna, men hoppas att det inte är såpass allvarligt att vi måste stanna och sola honom.

För övrigt har vi haft besök av bästa Linda idag och syrran+hälft var också här en stund.
Linda och jag tog en sväng ute och premiärkörde barnvagnen, så nu är jag har kört den IRL, så att säga, kan jag (hittills) konstatera att den helt klart är godkänd!

Nu har jag kramp i armen och lillebror verkar faktiskt (peppar, peppar!) ha somnat rätt djupt, så jag ska försöka lägga ner honom i sin säng och sova vidare jag med.

Äntligen!
Jag har en alldeles för hög dos glädjehormoner i kroppen för att kunna sova och har inte nåt bättre för mig här i sängen på förlossningsavdelningen med en sovande pyttebebis på magen, tänkte jag att det är lika bra att skriva ner händelseförloppet medans det är färskt i minnet.

Jag hade inte känt något som helst tecken på att det skulle varit på gång på hela dgen. Vi kom hem ganska sent. Klockan måste varit efter 22, vet inte säkert för jag tittade inte på klockan. Vi hade varit hos Antons bror och sambo och Melodifestivalslappat lite. Jag var jättetrött och mådde lite illa efter en hamburgare från Max, massa cola och lite chips med dip. Anton hade tutat i mig av den kryddiga dippen, för det sa dom andra skulle sätta igång förlossningen.
Hursom helst. Jag lade mig i sängen direkt när vi kom hem, men somnade inte.
Klockan 23.10 smsade Anton mig från vardagsrummet och undrade om jag hade värkar och jag svarade något i stil med: "Nej, bara massa harmlösa sammandragningar som vanligt.."
En halvtimme senare (23.45) drog magen ihop sig och det gjorde fasen i mig lite ont så jag blev lite svettig. Smsade det till Anton (så komiskt att vi smsar varandra när vi är i samma hus, men när man inte orkar röra sig eller skrika är det otroligt behändigt. Dessutom ser man ju tid på allt!) som svarade att han låg trött som en sprättad fisk i soffan och att jag skulle ge mig.
Nästa värk kom efter en kvart och inom en halvtimme var det bara 5-6 minuters mellanrum. Men jag tyckte ändå inte att det gjorde så ont, så jag försökte sova.
00.30 trodde jag att jag kissade i sängen, men det var ju förstås vattnet som gick. Ingen störtflod, utan det sipprade lite hela tiden. Jag ringde görlossningen och fick en tid för kontroll kl 8 på morgonen. Försökte sova igen men värkarna började göra ondare så jag tog en dusch. Efter det kom värkarna gamska tätt. 4 minuter emellan skulle jag tippa på, så vi kastade in en sovande Anabelle i bilen och körde henne till min mamma och därifrån raka vägen till Förlossningen, där var vi framme kl 03.00. I bilen kom värkarna direkt efter varandra och gjorde riktigt ont.
Jag vet i efterhand inte hur jag klarade det men jag småsprang ca 200-250 meter(ish?) från parkeringen till entrén, upp med hissen och in på avdelningen. Det var nog verkligen i sista laget vi kom in där, för då kunde jag inte hålla tillbaka tårarna längre på grund av smärtan.
Barnmorkan undersökte hur pass öppen jag var och kom med chockbeskedet 9 CM!!! I bilen hade jag sagt till Anton att jag inte kände att det hade öppnat sig alls och att vi säkert skulle få åka hem igen i några timmar. Jag fattar inte hur det gick till..?!
Nästan direkt började krystvärkarna och allt vad bedövning hette var bara att glömma, så jag fick klara mig med enbart lustgas den här gången också, vilket var till min stora besvikelse eftersom jag verkligen hade ställt in mig på att få ryggbedövning och trodde att vi hade åkt in i tid.
Jag vet inte hur många värkar det tog innan han var ute, men klockan 04.24 kom han i alla fall, vilket var mycket fortare än jag trott. 4 timmar och 40 minuter från första värken till att han var ute, jämfört med Anabelles 28 timmar. Gick ju rätt smidigt ändå när man tänker såhär i efterhand, även om smärtan var obeskrivlig.
Dessutom föddes han i ett läge som kallas vidöppen bjudning (så lustigt att jag råkade läsa om detta häromdagen, men tänkte att det inte händer mig), alltså kom han ut med ansiktet uppåt (hans ryggrad mot min ryggrad) när jag låg på rygg, istället för ansiktet nedåt mot min rumpa som är det normala. På grund av det fick jag enormt ont i ryggen under krystningsskedet. Det var en smärta jag aldrig känt förut. Tydligen är det också vanligt att vattnet går i början på förlossningen när bebisen ligger åt det här hållet, vilket det ju gjorde.

Så nu är lille Wilton Rodrigo Sandberg alltså här!
2890 gram väger han och är 47 kort. Han är helt underbar!

Resultatet av gårdagens storstädning blev ingen bebis. Inte ens lite. Men ändå ett rent hus. Alltid nåt. I förmiddags fick för mig att vårstäda och möblera om lite på altanen, för att göra plats åt barnvagnen. Ärligt talat så blev det ännu mer kaos än det var innan.. Så mycket skräp! Ska tvinga Anton att åka till tippen med allt imorgon.
Idag har jag fått lida för all städning. Ryggvärk som får mig att önska att förlossningen INTE sätter igång förrän den är över (palla dubbel smärta liksom?) och i de nedre regionerna känns det som jag haft rajtantajtan med en elefant. Livet är bra underbart. Eller nåt.
Sängläge, Alvedon och varm vetekudde är det som gäller denna fredagkväll. Hur skönt som helst (bortsett från ryggvärken förstås) och just i denna stund tänker jag att livet faktiskt är bra underbart ändå. För det mesta.