Sanna Sandberg

Äntligen!
Jag har en alldeles för hög dos glädjehormoner i kroppen för att kunna sova och har inte nåt bättre för mig här i sängen på förlossningsavdelningen med en sovande pyttebebis på magen, tänkte jag att det är lika bra att skriva ner händelseförloppet medans det är färskt i minnet.

Jag hade inte känt något som helst tecken på att det skulle varit på gång på hela dgen. Vi kom hem ganska sent. Klockan måste varit efter 22, vet inte säkert för jag tittade inte på klockan. Vi hade varit hos Antons bror och sambo och Melodifestivalslappat lite. Jag var jättetrött och mådde lite illa efter en hamburgare från Max, massa cola och lite chips med dip. Anton hade tutat i mig av den kryddiga dippen, för det sa dom andra skulle sätta igång förlossningen.
Hursom helst. Jag lade mig i sängen direkt när vi kom hem, men somnade inte.
Klockan 23.10 smsade Anton mig från vardagsrummet och undrade om jag hade värkar och jag svarade något i stil med: "Nej, bara massa harmlösa sammandragningar som vanligt.."
En halvtimme senare (23.45) drog magen ihop sig och det gjorde fasen i mig lite ont så jag blev lite svettig. Smsade det till Anton (så komiskt att vi smsar varandra när vi är i samma hus, men när man inte orkar röra sig eller skrika är det otroligt behändigt. Dessutom ser man ju tid på allt!) som svarade att han låg trött som en sprättad fisk i soffan och att jag skulle ge mig.
Nästa värk kom efter en kvart och inom en halvtimme var det bara 5-6 minuters mellanrum. Men jag tyckte ändå inte att det gjorde så ont, så jag försökte sova.
00.30 trodde jag att jag kissade i sängen, men det var ju förstås vattnet som gick. Ingen störtflod, utan det sipprade lite hela tiden. Jag ringde görlossningen och fick en tid för kontroll kl 8 på morgonen. Försökte sova igen men värkarna började göra ondare så jag tog en dusch. Efter det kom värkarna gamska tätt. 4 minuter emellan skulle jag tippa på, så vi kastade in en sovande Anabelle i bilen och körde henne till min mamma och därifrån raka vägen till Förlossningen, där var vi framme kl 03.00. I bilen kom värkarna direkt efter varandra och gjorde riktigt ont.
Jag vet i efterhand inte hur jag klarade det men jag småsprang ca 200-250 meter(ish?) från parkeringen till entrén, upp med hissen och in på avdelningen. Det var nog verkligen i sista laget vi kom in där, för då kunde jag inte hålla tillbaka tårarna längre på grund av smärtan.
Barnmorkan undersökte hur pass öppen jag var och kom med chockbeskedet 9 CM!!! I bilen hade jag sagt till Anton att jag inte kände att det hade öppnat sig alls och att vi säkert skulle få åka hem igen i några timmar. Jag fattar inte hur det gick till..?!
Nästan direkt började krystvärkarna och allt vad bedövning hette var bara att glömma, så jag fick klara mig med enbart lustgas den här gången också, vilket var till min stora besvikelse eftersom jag verkligen hade ställt in mig på att få ryggbedövning och trodde att vi hade åkt in i tid.
Jag vet inte hur många värkar det tog innan han var ute, men klockan 04.24 kom han i alla fall, vilket var mycket fortare än jag trott. 4 timmar och 40 minuter från första värken till att han var ute, jämfört med Anabelles 28 timmar. Gick ju rätt smidigt ändå när man tänker såhär i efterhand, även om smärtan var obeskrivlig.
Dessutom föddes han i ett läge som kallas vidöppen bjudning (så lustigt att jag råkade läsa om detta häromdagen, men tänkte att det inte händer mig), alltså kom han ut med ansiktet uppåt (hans ryggrad mot min ryggrad) när jag låg på rygg, istället för ansiktet nedåt mot min rumpa som är det normala. På grund av det fick jag enormt ont i ryggen under krystningsskedet. Det var en smärta jag aldrig känt förut. Tydligen är det också vanligt att vattnet går i början på förlossningen när bebisen ligger åt det här hållet, vilket det ju gjorde.

Så nu är lille Wilton Rodrigo Sandberg alltså här!
2890 gram väger han och är 47 kort. Han är helt underbar!