Alltså, är det någon i det här avlånga landet som egentligen vet när Halloween faktiskt är? Känns som krogar kör olika och folk har sina Halloweenfester olika. Fast det är väl skitsamma egentligen? Vi vet ju alla att det är den tiden på året och kan man ha julfest typ hela december så..?
Hur som. Jag sitter just nu på en av åtta bussar som passerar vårt hus om dagen på väg till civilisationen. Tro det eller ej jag ska faktiskt till Systembolaget och köpa öl. Som jag ska dricka. Non alcoholic of course, men ändå. Det är liksom 5 månader sedan jag ens kände smaken sist och jag känner mig som en 20-åring som ska till bolaget för första gången.
Ikväll vankas det nämligen fest med snygga tjejer och det är jag faktiskt mer än värd ur mååånga olika aspekter!
Ligger redan i sängen och känner mig helt slut.
Efter barngymnastiken drog jag och Anabelle till stan och hängde med bästa Selena resten av eftermiddagen/kvällen med kladdkaka och skitsnack. Mys!
Imorgon ska jag åka till Universitetet okristligt tidigt och göra vad jag egentligen borde gjort hela helgen.
När jag kommer hem är planerna att fortsätta målandet och på tur står denna Billy-bokhylla från IKEA och ett par skivor som ska bli dörrar till:
Det är söndag och helgen bara, poff!, försvann (och jag har som vanligt gjort allt annat än vad jag borde.. blir så less på mig själv). Är så otaggad idg på att peppa och ha hand om massa barn på barngymnastiken som jag och Anton börjat leda för någa veckor sen.
Igår öppnade jag måleri i vardagsrummet och målarfärgen flödade. Bland annat de här små vägghyllorna som jag hittade i en låda på vinden. Anton har gjort dem på träslöjden för 100 år sen och jag piffade till dem med upphängningsanordning och färg:
Bara för att jag har klagat över min trötthet vaknade jag självklart 7.45 imorse, av mig själv och hur pigg som helst! Ruskigt irriterande. Varför händer inte detta på vardagar?!
Anabelle är för ovanlighetens skull också vaken nu, så nu ska jag fixa mysfrukost och eld i spisen!
Var på föreläsning i nån timme idag, sen bestämde jag att jag (typ) fattade grejen, så jag gav mig själv helg och smet hem istället. Hemma väntade den sedvanliga städningen och det är ungefär vad jag har pysslat med fram tills nu. Och lagat middag.
För ett par dagar sen tröttnade jag rejält på att vårt vardagsrum såg ut som ett stökigt förråd och började möblera om. Ikväll blev det så färdigt som det kan bli. Lite smådetaljer kvar bara, men det får bli till nästa helg när kontot fyllts på med nya pengar. Ställde undan vår stora bokhylla (som jag fyndat på Blocket, GRATIS!) då jag insåg att den helt enkelt är för stor för vårt lilla vardagsrum och införskaffade mig ett nytt soffbord, tog in sovrumsmattan och placerade som sagt om möblerna lite! Voilá! Vardagsrummet fick helt nytt, icke förrådliknande liv!
Här är bild på bokhyllan som jag gav upp och det "nya" vardagsrummet:
Den här veckan har jag drabbats av någon form av extremt-trött-på-livet syndrom.
Jag är allmänt trött, har som jag tidigare nämnt väldigt svårt att komma ur sängen på morgonen och går och lägger mig tidigt.
Jag är trött på mitt sätt att prioritera. Det blir liksom "roligast först" istället för "viktigast först".
Jag är trött på hushållsarbete, känns som att det är det enda jag gör. Städar och städar och städar. Diskar lite och tvättar en del. Hela tiden. Men inte fan blir det renare och finare för det!
Jag är trött på att vara gravid. Jag hatar det. Det är inget nytt, jag hatade att vara gravid med Anabelle också.
Inga kläder passar, vilket gör att man måste klä sig fult och blir ännu mer deprimerad.
Ryggen värker och magen är i vägen. Humöret svänger värre än värst och man hänger inte ens med själv.
En annan grej är att inte kunna ta en cigg eller typ en öl eller ett glas vin när man blir sådär riktigt sugen. Ingen big deal tänker väl de flesta, men när allt annat känns pissigt och humöret dippar är det jävligt frustrerande att inte ens kunna stoppa i sig vad fan man vill.
Och sushi! Jag saknar sushi! När jag ligger på BB sen, och ungen är ute är sushi det första jag ska be Anton fixa åt mig!
(Nu får ni inte missförstå mig. Det är inte så att barnet är oönskat. Själva graviditeten kunde dock varit kortare. Som katter, typ 2 månader. Det hade varit perfekt!)
Något som stör mig otroligt mycket är när folk gör slut så fort de bråkar lite. Vad värre är, är att det finns rätt många av den här "typen" av par som ändå anses vara vuxna människor, men ändå håller på med den värsta barnsligheten av dem alla: byta relationsstatus på Facebook från "singel" till "förhållande" ungefär tre gånger i veckan. HALLÅ?!
Både ni själva och resten av världen vet att ni kommer bli tillsammans om 2 dagar igen! Måste alla veta varje gång ni har tjafsat lite?
Visst, jag och Anton har även vi haft våra dispyter och levt våra liv på varsitt håll vid två tillfällen. Men inte 1 gång i veckan och jag blir definitivt inte singel varje gång vi kommer i luven på varandra.
Jag undar bara skäms folk inte för det här beteendet? Det skulle i alla fall jag göra. Och mycket.
Veckorna bara flyger förbi och drygt halva tiden har gått (vecka 21 nu). Jag mår relativt bra numera, förutom ryggvärken från helvetet, som misstänks vara diskbråck och att jag knappt orkar hålla mig vaken längre än till klockan 21 på kvällarna.
Förra veckan var vi på rutinultraljud och fick beskedet att det är en liten pojksnopp som simmar i min mage. Anabelle har tidigare sagt att om det blir en lillebror vill hon minsann ha en kattunge istället, men nu verkar det vara rätt lugnt ändå. " Det gör inget att det inte blir en tjej" sa hon efter ultraljudet. Nu ska hon visst bland annat lära lillebror att dammsuga när han kommer ut... Blir intressant att se hur hon reagerar sen när det verkligen händer.
Jag fattar inte hur jag ska klara att gå upp 18 gånger per natt när Karl-Betty (som förresten är en grabb, mer om det i ett senare inlägg) tittar ut.
Jag måste varje morgon ställa MINST 4 larm MINST 2 timmar innan det är dags att åka. Annars kommer jag inte upp. Ändå blir det stressigt VARJE morgon, för att jag låter dessa alarm ringa 20 gånger innan jag går upp.
Till råga på att jag har svårt att få upp mig själv, har jag en man som inte ens skulle vakna om huset sprängdes i luften och en dotter som brås mycket på sin far. Jag vet ibland inte om hon sover eller är medvetslös. Ni fattar. Inga lugna familjefrukostar med kaffe och tidningen här inte.
Denna måndagmorgon var inte alls annorlunda från någon annan, stress, hets och enstaka sura kommentarer.
Anabelle till dagis, Anton till sitt nya jobb och jag till Universitetet. Kvantitativ forskningsansats handlade det om idag och det fick mig att längta tillbaka till mina kuddar och mitt duntäcke hemma i sängen.
Vad jag försöker komma fram till är som sagt: en liten baby.
Jag kommer sluta såhär:
Det känns som att städa är det enda jag gör. Och pluggar ibland. Men mest städar jag. Det har liksom inte blivit så mycket bloggande. Vad ska jag skriva om ? Hur jag gör när jag dammsuger? Vilka tvättmedel jag använder? På tal om det måste jag bara flika in med världens underbaraste diskmedel! YES Clean & Care. Den lila. Luktar typ paradis. Fast nej, inte luktar. Doftar. Köp den. Man vill typ diska hela tiden.
Sanna är mitt namn och det här är min blogg. Jag pluggar till sjuksköterska på Örebro Universitet. Det är lite svettigt, eftersom jag även är morsa till Anabelle 5 år och Wilton 1 år. De är inte precis Guds små änglabarn som bara sitter och ser söta ut jämt, ska ni veta! (fast söta är de ju, såklart)
Här skriver jag om mina tankar och min vardag, så det blir en del barnsnack, plugg, och lite pyssel och inredning kan också dyka upp när tid för sånt finns.
