Sanna Sandberg

Anabelle har börjat klura en del på döden. Det började med att hon såg ett foto på mig och min mormor och hon ville förstås veta vilka personerna på bilden var. Jag förklarade att det var jag och min mormor som inte finns mer, som är död.
"Är hon i himlen nu?"
Jag tror ju inte själv att man kommer till himlen när man dör, men tänker att det kanske är lättast för en fyraåring att förstå, så jag svarade att det stämmer. Hon är i himlen nu.
Sen undrade hon om jag saknar min mormor. "Ja, jag saknar henne jättemycket. Varje dag."

"Ska du också dö, mamma?"
En sån fråga vill jag ju helst svara nej på. Jag vill inget annat än att säga till min dotter att jag aldrig kommer att dö och att jag alltid kommer att finnas för henne. Men det vore ju att ljuga och med åren skulle hon ju förstå att det inte finns något speciellt med mig som gör mig odödlig. Lika bra att vara ärlig.
"Ja, det kommer jag. Alla dör till slut Anabelle. Man kan inte leva för evigt."
Jag såg paniken som uppstod i henne, så jag fick snabbt tillägga att det är lång tid kvar tills dess. Att mamma och pappa först ska bli gamla och Anabelle kommer hinna bli vuxen.

"Finns det plats för mig också, på ditt och pappas moln?"
Självklart , mitt hjärta! <3


"Men vem ska bo i alla husen, när alla har dött?"
Då fick jag förklara gör henne att det föds ju hela tiden nya människor. Som lillebror. När han växer och blir stor måste han ha ett hus att bo i med sina barn.

"När du dör och kommer till himlen, mamma, då får du träffa din mormor igen. Då behöver du inte sakna henne mer."
Söta barn, du är så klok! <3


Så saknad, älskade mormor!