Ännu en vecka har rusat förbi och jag går nu in i graviditetsvecka 14. Magen börjar bli stor nu och jag får inte på mig normala byxor längre, utan har faktiskt fått börja med mamapants redan.
Dagens mage:
I onsdags ver vi på KUB-ultraljud (alltså kolla hur stor risken är att barnet har en kromosomavvikelse, typ Downs). Risken var 1 på 20000, alltså väldigt låg. Enligt spec.barnmorskan såg allt hur bra som helst ut! Det var i alla fall full fart på lilla Karl-Betty som mer än gärna visade upp sig med en och annan kullerbytta dessutom:
Mitt schema för dagen är fullspäckat. Har legat lite på latsidan på morgonen, trots att klockan ringde klockan 8.
Ska lämna tillbaka böcker till olika bibliotek runtom i stan, lämna blodprov för KUB-test på Karl-Betty i magen, studiebesök på ett fritids och sen skriva ihop en redovisning på det som ska hållas i Stockholm imorgon klockan 9. Skjut mig.
Jag klickade runt lite på nätet, så där random som man gör ibland, ni vet.
Av nån anledning fick jag upp bilden nedan på skärmen och just då kommer Anabelle:
"Det där ser ut som ****** " (en flickas namn på Anabelles dagis)
Hur elakt det än är så kunde jag bara inte låta bli att skratta. Och jag skrattade och skrattade. Gud, jag är en hemsk människa!
Barn är verkligen så ärliga!
Det var någon som undrade angående förra veckans magbild:
"Jag har tänkt på en sak. När man tar sådana där graviditetsbilder.. håller man in magen nånting då eller slappnar man av? kan man dra in magen så "bullen" blir mindre? Alltså, på dom bilderna du lagt upp, är du helt avslappnad då o håller bara in magen lite? eller inget?"
När JAG tar bilder på min mage är jag helt avslappnad. Dessutom tar jag bilderna på morgonen efter att jag tömt blåsan och innan jag hunnit äta något. Jag vill ju liksom att bilden ska visa exakt hur jag ser ut, utan att dra in, puta, ha full urinblåsa eller ha mat i magen. Annars ser jag liksom ingen mening med att ta någon bild överhuvudtaget.
Apropå om man KAN dra in magen eller inte. Såhär tidigt i graviditeten går det ju, men sen när fostret blir större och ligger högre upp i magen går det inte. (Kan givetvis bara tala om egen erfarenhet).
Hur som helst, illamåendet från helvetet har typ gått över (pepparpeppar, ta i trä) och jag börjar graviditetsmässigt känna mig mindre som en zombie.
Helt sjukt att det redan är tredje månaden och nästa vecka når vi "safe zone", alltså avtar risken för missfall betydligt.
Anton tänkte att han skulle handla på vägen hem, så att jag slapp följa med. Jag skickade en inköpslista till honom via sms som såg ut såhär: "Kycklingfilé Bacon Röd paprika Cashewnötter Matlagningsgrädde Creme fraiche Bandpasta (om du inte vill äta spaghetti)"
Kort därefter ringer telefonen: "Vad är det för bacon du ska ha?" "Öh, va? Vanlig bacon såklart!" "Ja, men skivad eller tärnad?" "Tar du tärnad så slipper jag ju tärna den själv" "Okej. Hejdå."
Det går ungefär 2-3 minuter innan telefonen ringer igen: "Vad ska du ha för matlagningsgädde?" "Vanlig matlagningsgrädde!" "Okej. Hejdå."
Telefonen ringer igen: "Just det. Jag glömde fråga, vilken creme fraiche ska jag ta?" "En vanlig. Naturell" "Okej. Hejdå."
En minut senare: "Ska du bara ha en paprika?" "Ja? Eller det beror väl på hur stora dem är. Ta en stor." "Okej. Hejdå."
Några sekunder senare (kändes det som i alla fall): "Hur mycket cashewnötter ska du ha?" "Men nu får du väl ge dig! En vanlig påse!" "Men det är 2 kilos påsar." "Jag behöver väl fan inte 2 kilo cashewnötter! Hitta en mindre påse eller lösvikt! Köp kaviar och ägg också. Jag blev sugen på det. Hejdå."
Det ringer igen: "Vad är det för kaviar?" "Nu måste du väl skämta med mig? En VANLIG kaviar! Kan du inte tänka själv idag eller?" "Men om jag inte frågar så kanske det blir fel och då blir du arg ändå.."
Där till slut tyckte jag nästan lite synd om honom..
När man är gravid verkar folk tro att de har fullkomligt rätt i att komma och tafsa på ens mage från ingenstans. Det är något av det mest störande jag vet och faktiskt kan jag känna stt det är rätt respektlöst också. Ärligt talat så har jag till och med varit med om att folk som lyft upp tröjan på mig, bara sådär. HALLÅ?! Hur fan tänker man? Det spelar dessutom INGEN roll hur nära vi är. Man gör inte så. Det skulle aldrig falla dig in att klappa mig på magen om jag INTE var gravid. Det skulle mest bara vara konstigt, ellerhur? Exakt samma sak gäller när man är gravid. Det är fortfarande samma mage, förstår du! Frågar man snällt om man får känna är det sällan några problem, men just bara att komma och kladda utan förvarning känns för mig nästan lite som integritetskränkning. Jag vet att jag inte är ensam om att tycka såhär och att många tjejer som är/har varit gravida håller med mig. Kanske skulle trycka upp en tröja med varningstext på magen?
När jag äntligen börjar se lite ljus och hopp är det självklart att det händer nåt annat skit. Det är väl så klart. Vad trodde jag liksom?
Jag blir så trött på livet. Kan inte allt bara få vara BRA nån jävla gång? Bara en liten stund?
Fuck my life.
Hela våren har jag stressat och inte haft tid får något annat än plugget. Trodde verkligen att det skulle bli ändring på det nu under sommaren, men så kom det massa andra saker.
Nu är pluggångesten värre än någonsin och jag förmodar att det kommer bli samma sak till hösten. Jaja, vi siktar väl på lite fritid från och med januari då jag planerar att gå på föräldraledighet. Bara sådär 5 månader kvar..
Fjärde augusti och sommarens första bad för mig och Anabelle (om den uppblåsbara bassängen hemma i trädgården räknas). Anabelle imponerade på mig från att förra sommaren och alla somrar innan dess varit panik-ångest-rädd för att bada i pool och sjö, till att trivas som fisken i vattnet! Det blir nog fasen OS-medalj på henne typ år 2024, eller nåt. Kom ihåg att jag sa det! Tyvärr blir det inga bilder från idag, då mobilen låg inlåst i omklädningsrummet hela dagen, men bjuder på en hemma-i-trädgården-bild. Dessutom kom svärfar med en cykel+barnsadel idag, så jag cyklade 1,2 mil gravid, med halvpunka, i motvind, med Anabelle bakpå, utan vatten, i stekande sol, barfota. Det gör jag inte om de närmaste dagarna igen, kan jag säga.
Jaha, ny preggovecka idag och jag har överlevt hela 25% av graviditeten.
Dagens magbild vs. magen i vecka 11 med Anabelle: (ja, jag har konstaterat att magen är typ dubbelt så stor den här gången)
Vecka 11 med Anabelle:
Här ser man hur ett foster ser ut i vecka 11, tagen av Lennart Nilsson. Han är en sjukt duktig fotograf som fotograferar inuti kroppen och hans bok "Ett barn blir till" har massa coola bilder och fakta, ett tips bara!
För några veckor sedan fyndade jag en urgullig bokhylla från typ 50-talet (får ni se vid ett annat tillfälle, när jag ställt iordning sakerna i den) och ett skitfult matbord på Blocket. GRATIS! Det vara bara att hämta grejerna och åka hem. Hur bra som helst.
Det var lite dumt av mig att inte ta kort på det skitfula matbordet innan jag påbörjade en makeover på det, men jag har försökt googla och hittade ett (typ) likadant! (enda skillnaden är att vårt bord inte är lika runt i ändarna). Dessutom saknades iläggsskivan.
(Bild från Google)
Nu är bordet i alla fall vitmålat, tillsammans med köksstolarna vi hade innan och jag lät byggvaruhandeln såga till en iläggsskiva åt mig! (insåg nu att bilden var dålig, får ta en bättre) Kökssoffan är svärisarnas och står hos oss för att de har platsbrist och vi hade ont om sittplatser. Jag vågade inte fråga om jag fick måla soffan vit också, men rätt var det var slängde svärmor ut sig at det skulle se bättre ut om den också var vit, så det blir ett av de nästa projekten. I soffan ser ni kanske också att det ligger massa fula kuddar från typ 1764. De har jag också norpat hos svärisarnaoch ska klä om dem i något snyggare tyg.
Med tanke på omständigheterna, kommer denna blogg delvis handla om min graviditet farmöver och en ny kategori är skapad och avsedd för detta ämne. Att vara preggo har liksom blivit en del av min vardag de senaste månaderna och jag kan fan inte komma på när jag mått sämre i hela mitt liv.
För att kort sammanfatta mitt tillstånd hittills:
Till en början mådde jag som en prinsessa med större tuttar. Kunde inte direkt klaga. Sen började tröttheten smyga sig på, men att kunna ta en tupplur mitt på dagen skadar mig inte och det vara bara rätt skönt att "få" göra det.
Sen kom illamåendet. Det var uthärdligt till en början, men de senaste veckorna har jag i princip varit säng-/soffliggande. Kombinerat med huvudvärk som höll i flera dagar i streck gjorde att jag varit på dåligt humör, otrevlig och grinig. Sen ska jag heller inte glömma att nämna ryggvärken som kommer då och då och gör mig påminnd om att jag lever.
Till råga på allt fick jag förra veckan ett bromsbett på foten (återigen vill jag påminna om min insektsallergi) som gjort att jag inte kunna gå normalt förrän idag egentligen. Jag ska nog fasen lägga upp en äckelbild på foten sen, bara för att, så kan jag också passa på att varna kräkmagade att kanske inte titta.
Hur som helst, magen är sjukt stor jämfört med hur den var när jag väntade Anabelle och då mådde jag dessutom prima hela tiden, förutom ryggvärken men det var allt. Anton är övertygad om att det är tvillingar den här gången (pepparpeppar, ta i trä. låt så inte vara fallet!!).
Här är första offentliga magbilden (tagen i söndags):
Om en månad minus en dag är det bröllop. Helt sjukt och det är såå mycket som inte är klart! Tårta, jag tänkte göra egen, Anton vill beställa. Antons kläder, oinköpta. Anabelles klänning, ligger halvfärdig. Meny, oplanerad. Blommor, icke beställda.
Jag vet inte vad traditionen säger, om man får visa sin klänning i förväg osv, men jag är ändå inte mycket för traditioner. Ungefär såhär har jag i alla fall tänkt mig:
Min klänning, dock ingen riktig brudklänning, men det här är jag. Hade känt mig sjukt obekväm i en gräddbakelse till klänning.
Vitt, grått och rosa blir färgtema.
Tillsammans med mamma håller vi på att sy (nästan) en sån här klänning till Anabelle.
Brudtärneklänningarna är kirrade och ser ut såhär!
Sanna är mitt namn och det här är min blogg. Jag pluggar till sjuksköterska på Örebro Universitet. Det är lite svettigt, eftersom jag även är morsa till Anabelle 5 år och Wilton 1 år. De är inte precis Guds små änglabarn som bara sitter och ser söta ut jämt, ska ni veta! (fast söta är de ju, såklart)
Här skriver jag om mina tankar och min vardag, så det blir en del barnsnack, plugg, och lite pyssel och inredning kan också dyka upp när tid för sånt finns.
