Har precis klivit på mitt nattskift efter några timmars sömn, så nu är det Antons tur att sova. Vi har fått en sån där bebis som inte gör nåt annat än att sova på dagarna och gärna är vaken på nätterna, förstår ni. Precis som jag misstänkte av att döma hans dygnsrytm i magen.
Imorgon (eller ja, senare idag blir det ju egentligen) ska vi på återbesök på BB (varför heter det återbesök, när vi inte ens har varit inlagda där? Konstigt) och besikta bebisen. Jag tycker att han har blivit lite gul i ögonvitorna, men hoppas att det inte är såpass allvarligt att vi måste stanna och sola honom.
För övrigt har vi haft besök av bästa Linda idag och syrran+hälft var också här en stund.
Linda och jag tog en sväng ute och premiärkörde barnvagnen, så nu är jag har kört den IRL, så att säga, kan jag (hittills) konstatera att den helt klart är godkänd!
Nu har jag kramp i armen och lillebror verkar faktiskt (peppar, peppar!) ha somnat rätt djupt, så jag ska försöka lägga ner honom i sin säng och sova vidare jag med.
Äntligen!
Jag har en alldeles för hög dos glädjehormoner i kroppen för att kunna sova och har inte nåt bättre för mig här i sängen på förlossningsavdelningen med en sovande pyttebebis på magen, tänkte jag att det är lika bra att skriva ner händelseförloppet medans det är färskt i minnet.
Jag hade inte känt något som helst tecken på att det skulle varit på gång på hela dgen. Vi kom hem ganska sent. Klockan måste varit efter 22, vet inte säkert för jag tittade inte på klockan. Vi hade varit hos Antons bror och sambo och Melodifestivalslappat lite. Jag var jättetrött och mådde lite illa efter en hamburgare från Max, massa cola och lite chips med dip. Anton hade tutat i mig av den kryddiga dippen, för det sa dom andra skulle sätta igång förlossningen.
Hursom helst. Jag lade mig i sängen direkt när vi kom hem, men somnade inte.
Klockan 23.10 smsade Anton mig från vardagsrummet och undrade om jag hade värkar och jag svarade något i stil med: "Nej, bara massa harmlösa sammandragningar som vanligt.."
En halvtimme senare (23.45) drog magen ihop sig och det gjorde fasen i mig lite ont så jag blev lite svettig. Smsade det till Anton (så komiskt att vi smsar varandra när vi är i samma hus, men när man inte orkar röra sig eller skrika är det otroligt behändigt. Dessutom ser man ju tid på allt!) som svarade att han låg trött som en sprättad fisk i soffan och att jag skulle ge mig.
Nästa värk kom efter en kvart och inom en halvtimme var det bara 5-6 minuters mellanrum. Men jag tyckte ändå inte att det gjorde så ont, så jag försökte sova.
00.30 trodde jag att jag kissade i sängen, men det var ju förstås vattnet som gick. Ingen störtflod, utan det sipprade lite hela tiden. Jag ringde görlossningen och fick en tid för kontroll kl 8 på morgonen. Försökte sova igen men värkarna började göra ondare så jag tog en dusch. Efter det kom värkarna gamska tätt. 4 minuter emellan skulle jag tippa på, så vi kastade in en sovande Anabelle i bilen och körde henne till min mamma och därifrån raka vägen till Förlossningen, där var vi framme kl 03.00. I bilen kom värkarna direkt efter varandra och gjorde riktigt ont.
Jag vet i efterhand inte hur jag klarade det men jag småsprang ca 200-250 meter(ish?) från parkeringen till entrén, upp med hissen och in på avdelningen. Det var nog verkligen i sista laget vi kom in där, för då kunde jag inte hålla tillbaka tårarna längre på grund av smärtan.
Barnmorkan undersökte hur pass öppen jag var och kom med chockbeskedet 9 CM!!! I bilen hade jag sagt till Anton att jag inte kände att det hade öppnat sig alls och att vi säkert skulle få åka hem igen i några timmar. Jag fattar inte hur det gick till..?!
Nästan direkt började krystvärkarna och allt vad bedövning hette var bara att glömma, så jag fick klara mig med enbart lustgas den här gången också, vilket var till min stora besvikelse eftersom jag verkligen hade ställt in mig på att få ryggbedövning och trodde att vi hade åkt in i tid.
Jag vet inte hur många värkar det tog innan han var ute, men klockan 04.24 kom han i alla fall, vilket var mycket fortare än jag trott. 4 timmar och 40 minuter från första värken till att han var ute, jämfört med Anabelles 28 timmar. Gick ju rätt smidigt ändå när man tänker såhär i efterhand, även om smärtan var obeskrivlig.
Dessutom föddes han i ett läge som kallas vidöppen bjudning (så lustigt att jag råkade läsa om detta häromdagen, men tänkte att det inte händer mig), alltså kom han ut med ansiktet uppåt (hans ryggrad mot min ryggrad) när jag låg på rygg, istället för ansiktet nedåt mot min rumpa som är det normala. På grund av det fick jag enormt ont i ryggen under krystningsskedet. Det var en smärta jag aldrig känt förut. Tydligen är det också vanligt att vattnet går i början på förlossningen när bebisen ligger åt det här hållet, vilket det ju gjorde.
Så nu är lille Wilton Rodrigo Sandberg alltså här!
2890 gram väger han och är 47 kort. Han är helt underbar!
Det beräknade förlossningsdatumet är här och än så länge känner jag inga som helst tecken på att det skulle vara på G. Förvärkarna försvinner lika snabbt som de kommer. Sjukt störande. Ena stunden ligger jag med sammandragningar, värk och en rygg som känns som den ska gå av och nästa dag känns det ingenting alls. Idag är en sån dag. Som inte känns, alltså.
Jaja, än så länge har han ju drygt 12 timmar på sig att hitta ut, så nu när jag tagit sovmorgon till kl 11 och känner mig utvilad, ätit en riktigt fet frukost och har fyllt på energidepåerna ska jag ge mig på att storstäda huset. Om värkarna inte kommer igång då så har vi i alla fall ett rent hus?
Sitter ensam hemma med skräckblandad förtjusning och skvätter några tårar till "En unge i minuten", hur löjlig som helst egentligen.
Inser att det kanske är dags att packa färdigt väskan som ska med när det blir dags att åka iväg?
För övrigt ska vi på barnmorskebesök i eftermiddag. Hoppades ju att jag inte skulle hinna dit idag..
En vecka kvar till beräknad förlossning idag. En vecka som visserligen lika gärna kan vara en dag som tre veckor, men ändå. En vecka har aldrig känts så långt borta som den gör just nu. Det känns liksom som att det är flera månader kvar. Jag känner mig inte riktigt mentalt förberedd för förlossningen. Tror faktiskt inte att jag kommer bli det förrän det sätter igång heller. Jag går mest runt och är irriterad hela tiden och mitt sällskap är nog inte det roligaste. Snälla kom ut nu, så vi kan få det överstökat och jag får bli människa igen!
Nu händer det fasen i mig ingenting längre. Känns som att det är färdigbakat i magen nu och det enda vi gör är att gå och vänta.. och vänta. Försökte jämföra dagens mage med förra veckans med förhoppningen om att den åtminstone ha sjunkit lite, men tråkigt nog ser jag faktiskt ingen skillnad..
Alltså.. Förvärkarna jag hade för två veckor sedan, ba' försvann?!
Sjukt störande. Jag byggde typ upp värsta förhoppningarna om att det började hända grejer, men nej. Otroligt irriterande.
Däremot har jag sen i eftermiddags haft en mycket konstig känsla i kroppen. Vet inte hur jag ska förklara, men typ rastlös fast jag är superseg. Konstigt bara. Resfeber kanske man skulle kunna jämföra med? Och med risk att bli för detaljerad, även mer ont än vanligt i musslan. Om ni vill veta, alltså.
Anabelle har smittat mig med en ny förkylning också. Tack för den, liksom. Andra förkylningen på en månad. Den här gången är den inte alls lika hemsk som den förra, som tur är. Då hade jag typ dödsångest.
Nu kan det ju vara så illa att min konstiga känsla beror på förkylningen, men jag vill inbilla mig att det inte är det.
Det är konstigt egentligen hur man går och längtar efter något som gör så ont. Jag vet ju att när jag väl ligger där och kalvar kommer jag tänka att jag hellre är gravid resten av mitt liv än att klämma ut ungen..
Det sjuka är att det förmodligen är helt fel dag man räknar ner till.
Besvikelsen som kommer uppstå när den 28:e har passerat och pojkspolingen fortfarande inte är ute..
Eftersom klockan i skrivande stund har passerat midnatt är det nu 19 dagar kvar tilll beräknad förlossning. Det är rätt galet egentligen. Känns inte som så länge sen som jag sa till Anton: "Nu är det bara 150 dagar kvar".
19 dagar alltså. Jeez.
Som sjuksköterskestudent tror jag för mycket på biologin än att låta mig luras av alla möjliga huskurer som sägs sätta igång en förlossning. Som att tvätta fönster till exempel. Vad är det för stolle som har kommit på det? Nån tvättade fönster och förlossningen satte igång. Okej, det kan jag ta. Men alla andra tusentals kvinnor som tvättat fönster och förlossningen inte satt igång då..? De räknas inte eller?
Nej, så här blir det fasen inga fönster tvättade (även fast det verkligen skulle behövas!). Jag tänker inte anstränga mig i onödan. Det bästa är nog som jag tidigare nämnt att bara försöka fördriva tiden helt enkelt.
Igår var jag på återbesök hos specialistmödravården på sjukhuset för ett nytt tillväxtultraljud. Den här gången beräknades ungen ligga på -12,7% av förväntad vikt, vilket ligger inom normalvärdena, så inget nytt återbesök behövde bokas! 2587 gram uppskattade de honom till.
I förmiddags var jag på besök hos barnmorskan på vårdcentralen. Sammanfattade graviditeten i min journal och allt (eller ja, blodtryck och bebisens hjärtljud var det enda hon kollade) såg bra ut och hon konstaterade också efter sitt klämmande på magen att skrutten verkligen inte är storväxt. Bara skönt tänker jag. Kanske han slinker ut som ett bananskal (I wish..)?
Kan ha varit sista besöket hos henne idag, då jag fick nästa tid 2 dagar innan beräknat. Om jag kunde bestämma skulle snoppis redan vara ute då. Vi får väl se hur det blir med den saken.
Kom på nu att jag inte vägt mig på länge. Måste göras. Och några magbilder har inte heller blivit tagna på länge. Det ska jag också fixa. Det är ingen ordning på mig numera..
Förvärkar delux sedan igår kväll. Jag kan inte låta bli att hoppas på att ungen bestämmer sig för att komma ut väldigt snart, trot att han kanske skulle behöva lägga på sig lite mer först..
Gårdagens barnmorskebesök visade att magen bara växt en centimeter de senaste 6 veckorna och att SF-kurvan planat ut till ett rakt streck.
Därför blev jag ivägskickad till specialist mödravården på USÖ imorse för att göra ett tillväxtultraljud. Tydligen så ligger pojksnoppen -16% under förväntad vikt, så vi ska tillbaka om 2 veckor igen och se om han växer ikapp det.
Allt annat såg däremot bra ut, så jag känner mig inte speciellt orolig!
Magen har bara växt i cm den senaste månaden, SKÖNT!
Mindre skönt är att jag de senaste 11 dagarna varit supersjuk och jag blir inte bättre. Snarare sämre.
Huvudvärk, feber, svidande ögon, 5 liter snor/timme, hosta så lungorna snart ligger på golvet, muskelvärk, frossa och lite kräk. Dessutom känns det som jag blivit påsatt av en val tack vare foglossningen.
Tenta om 2 dagar också. Kanske ska ge upp?
Åttonde månaden nu och jag börjar känna mig riktigt rörelsehindrad. Anstränger mig för att gå rakt och inte vagga fram som en pingvin. Foglossning from hell och magen spänner och sträcker så jag tror jag spricker när som helst. Ungen har typ DAMP/ADHD eller nåt och försöker ta livet av mig inifrån tror jag.
Jag förstår verkligen inte hur man kan tycka att graviditet kan vara något underbart och hur många mammor kan säga att de "saknar den mysiga magen". Jag längtar efter min vanliga kropp och såna simpla grejer som att ta på sig ett par skor på ett sätt som anses vara normalt.
8 veckor kvar, håll ut Sanna!
När det gäller graviditeter och bebisar har folk ofta sina egna bestämda uppfattningar och åsikter om hur saker och ting ska vara och hur man ska bete sig, och det får man självklart ha. Däremot saknar många människor respekt för andras åsikter och det är där min sko klämmer. Ämnet amning skulle jag kunna debattera i timmar om. Det är sån hets kring amning bland barnmorskemottagningar, barnvårdcentraler och sjukhus. AMMA, AMMA, AMMA!!! Till och med i samhället ibland, kan jag tycka. Jag har inte riktigt börjat reflektera över saken förrän nu den senaste tiden.
När jag väntade Anabelle blev jag överöst med information om amning, hur mysigt det skulle vara, hur viktigt det var och så vidare. Jag kunde redan då ändå på något sätt känna att det inte var något för mig, men jag fick aldrig någon som helst information om andra alternativ och jag var för feg för att fråga. Hetsen kring amning fick mig nog att känna att om jag inte ammade skulle jag vara en dålig mamma.
Väl på förlossningen, när Anabelle var ute, slets mina bröst fram av barnmorskan och jag jag minns fortfarande hur olustig jag tyckte amningen var. Det var en riktigt obehaglig känsla, vilket jag också tror att Anabelle kände av att jag upplevde, då hon ofta var orolig när hon åt. Jag vet att jag påpekade dessa känslor redan på BB, men "det blir bättre" var allt jag fick till svar. Fortfarande fick jag ingen som helst information om alternativ och jag kände mig tvungen att amma fast jag nog egentligen inte ville. "Annars var man ju en dålig mamma".
Efter 2 månader gav jag upp. Det hade inte blivit bättre, som de på BB sa att det skulle bli och Anabelle var fortfarande ofta orolig när jag ammade henne. Förmodligen för att jag inte var avslappnad Jag började flaskmata henne med modersmjölksersättning, utan någon som helst rådgivning av barnvårdcentralen (där jag förmodligen inte fått det stöd, tips och råd jag behövde i vilket fall) vilket gick hur bra som helst. Det var nog bland de bästa beslut jag tagit. Allting blev så mycket bättre. Äntligen kunde jag uppleva den där harmonin vid matning som barnmorskan hade pratat om (visserligen syftade hon på amning) och ibland var det faktiskt riktigt mysigt! Dessutom kunde jag äntligen avlasta mig (speciellt på nätterna) genom att Anton kunde sköta matning han också.
Men det är som sagt inte förrän nu som jag egentligen har insett allt det här och hur jag kände då. Min nuvarande barnmorska predikar enbart amning, men när jag säger att jag inte vill amma och ifrågasätter henne om varför det inte finns information och broschyrer att tillgå om flaskmatning och modersmjölkersättning på samma sätt som om amning, svarar hon bara att hon förstår vad jag menar, men att hon måste informera mig om amningen. Hade det inte varit bättre om hennes "måste" hade varit att råda och stöda blivande föräldrar enligt hur de ändå uttrycker att de vill ha det. Jag menar, hon vet ju att jag har barn sedan tidigare. Jag har hört allt det där som hon "måste"säga om amning förut. Den lilla information som finns om att inte amma på nätet och i mycket få broschyrer, ser i princip ut såhär: "En del mammor kan av medicinska skäl inte amma. Vi vet att det känns skämmigt och jobbigt att inte ha den möjligheten, men det är inte ditt fel och du är inte en sämre mamma." Det är så sjukt! Om man inte kan. Skämmigt?! Varför i hela världen skulle det vara skämmigt?! Men om man helt enkelt bara INTE VILL då? Om jag kan amma, men gör ett aktivt val att välja bort den möjligheten? Är jag en sämre mamma då, eller vad menas?
För att kunna göra ett val måste föräldrar få bli informerade om vilka olika alternativ som finns, även om vårdpersonal personligen kan tycka att det ena är bättre än det andra (för det får de absolut göra, men personliga åsikter ska inte uttryckas på det viset i en professionell roll). Det är en kvinnas rätt att bestämma om hon vill amma eller inte. Det ska inte tas för givet att hon vill det och väljer man att inte amma ska man inte behöva känna skam eller ha skuldkänslor.
Om det skulle vara så att någon som känner likadant skulle råka läsa det här och dessutom orkat läsa ända ner hit, vill jag tipsa om Föreningen Flaskmatning i Sverige, som driver just denna fråga om amning. http://flaskmatningisverige.se
Halva 29:e graviditetsveckan har hunnit gå och jag ör väl nu officiellt höggravid?
Jag har ärligt talat inte haft tid att ens tänka på att ta en magbild. Så den här gången får det bli utan. Sitter från morgon till kväll och pluggar till en tenta of hell, vilket jag även gjort idag och känner nu att ögonen inte är med i matchen längre. Några timmars sömn ska jag väl försöka få till. Klockan ringer 05.30 för mer plugg och jag känner att jag lever. Jag lovar.
Jaha, idag går vi in i 7:e månaden.
Det har blivit riktig vinter och det är ett under att min vinterjacka (storlek 36) fortfarande går att knäppa! Så nu får magen faktiskt inte bli större, har ju ingen lust att köpa ny jacka för typ 10 veckors användning..
Här är den - veckans mage:
Sanna är mitt namn och det här är min blogg. Jag pluggar till sjuksköterska på Örebro Universitet. Det är lite svettigt, eftersom jag även är morsa till Anabelle 5 år och Wilton 1 år. De är inte precis Guds små änglabarn som bara sitter och ser söta ut jämt, ska ni veta! (fast söta är de ju, såklart)
Här skriver jag om mina tankar och min vardag, så det blir en del barnsnack, plugg, och lite pyssel och inredning kan också dyka upp när tid för sånt finns.
